När någon ber mig berätta mer om mitt jobb beskriver jag det som ”att jonglera trettiotvå olika bollar och försöka hålla dem i luften”. Just precis nu så känner jag att några av mina bollar är på väg att smita ur jongleringen. Jag känner mig obalanserad, ganska sliten och lite förvirrad.
Just den här perioden är det många olika saker som ska planeras, produceras, lanseras, slutföras och redogöras.
Känslan av att inte riktigt räcka till får mig att fundera på hur jag bättre kan lösa det här framöver.
Eftersom jag i mitt arbete ganska ofta får olika uppdrag med kort varsel så händer det att saker och ting ska ske exakt samtidigt och det är då jag ibland inte riktigt hinner skapa den där balansen. Jag har länge tänkt att jag behöver en hand till men inte riktigt hunnit ta tag i det.
Nu har jag landat i att jag ska ansöka efter en person som kan göra sin praktikperiod hos mig. Det är dags att ropa in förstärkning.
Tänk vad svårt det kan vara att ta vissa beslut ibland. Vi är sådana vanedjur att en del saker kör man på med bara för att det är så man alltid gjort. Nu ska jag sluta var så inrutad i ”kan själv” och våga släppa in någon. Ska börja med att maila några utbildningar och se vilka möjligheter som finns.
Åh. Nu känns det redan lite bättre. När en känner sig såhär är det så viktigt att få landa och reflektera en stund. Det är lätt att förstora upp saker när en känner sig stressad och ”ovanför sig själv”.
Konsekvensen av stress är ju att klarheten försvinner. Det bästa vi kan ge oss själva då är väl en minut eller två och bara låta kroppen hinna ikapp hjärnan (läs: landa) och försöka hitta tillbaka till glasklara tankar.
Så, ett steg i taget och andas med magen. Nu ska jag skriva en lista på saker som ska göras och börja beta av den.